Pressen skriver

Pressen skriver om föreställningen

Stacks Image 133

on_logo
Östra Nyland 2.7.2013:

Underhållande familjemusikal med östnyländsk vokabulär


Lurens sommarteater bjuder i år på en humoristisk och välregisserad musikal för hela familjen.
My Fair Lady fungerar på alla plan och bjuder på många riktigt komiska stunder. Pjäsen som ursprungligen utspelar sig i New York City är anpassad till de Östnyländska breddgraderna med tillhörande dialekter.
Vridläktaren på Lurens är fullsatt och publiken väntar ivrigt på att få se årets första föreställning. Att inleda med full bemanning på scen är ett bra drag för ända från början fattar den glada ensemblen tag i åskådarna med sin humor och energi.
En spottande och svärande Margita Nylund i huvudrollen som Elisa Dahlbom (Eliza Doolittle) försörjer sig med att sälja blomsterknippen i Lovisa. Nylund imponerar direkt med sitt kvicka kroppsspråk och sin strålande närvaro.
Lika flink och karismatisk är Albert Häggblom i den andra huvudrollen som språkprofessorn Henry Hagström (Henry Higgins) . Av en slump stöter han på en annan lingvist, Hugo Pipping (Pickering), som spelas av duktiga Kalle Halmén och snabbt blir de två kvällens radarpar. Pipping fungerar som den mer återhållsamma delen av duon men också den som pushar Hagström och därmed för handlingen framåt.
Hagström demonstrerar sin otroliga förmåga att urskilja och härleda finlandssvenska dialekter genom att korrekt utpeka Dahlbom som Grevnäsbo.
Utifrån endast några ord kan han berätta om ursprunget på vilken östnylänning som helst, med två kilometers precision. När Dahlbom uppvisar sitt slarviga talspråk för Hagström häver han ur sig att han enkelt kunde lära henne att tala som en adlig dam på exakt sex månader. Sagt och gjort, skolningen börjar.

Svåart mä voukaläna


Det är inte bara Elisa Dahlboms språk som behöver en upprustning utan hela hennes uppförande måste ses över då hennes beteende skvallrar om att hon levt ett hårt liv i slummen.
Genom Elisa Dahlboms far, “sprittråkaren” Alfred P. Dahlbom och hans fyllbuntar till vänner får vi se en skymt av fattigmanslivet. Bo Lindfors som spelar före detta Borgåbisin Dahlbom bjuder på flera goda skratt med sina uttryck som “de va nu kokko de”, “leitvitu” och “alder sa Balder”
Elisa Dahlbom har temperament för två men lika hastigt som raseriutbrotten kommer så övergår de snabbt i klingande skrattanfall. Nylund lockar lätt också publiken till skratt genom att gorma åt hästen hon spelat på, för att den inte "rör på arslet tillräckligt snabbt". Mer tålmodig är till all tur professor Hagström och han testar varenda knasig metod för att lära henne att prata ren finlandssvenska. Häggblom har ett otroligt tydligt och melodiskt prat vilket passar bra i rollen som språkvetare.
Både lärlingen och professorn genomgår en stor rollutveckling. Samtidigt som språkvetaren Hagström är bildad och lärd är han också en oerhört självupptagen pojkspoling som driver sin mor och hushållerska till vansinne.
Till slut tvingas han bli mer empatisk och lär sig också komma närmare sina känslor. Dahlbom måste lära sig behärska sig och utveckla en helt nytt vokabulär. Gärna hade man fått se mer stegvis av hur de två kommer varandra närmare.

Äkta spelglädje


Första halvan av pjäsen visade verkligen prov på Lurens sommarteaters styrkor; ett mångsidigt och stort spelutrymme som utnyttjas väl, gemenskapen mellan skådespelarna och de tidsenliga kläderna och frisyrerna som är gjorda av Mona Aho respektive Mia Uski. Tillsammans dansar byborna till Mia Koponens snygga och passande koreografier.
En bra detalj är när det förnäma travfolket dansar smått och stelt i motsats till bybornas livliga dans. Sångförmågan hos årets skådisar är också imponerande. Skickligt sjunger de till den förinspelade musiken och under ledning av Sofia Finnilä hör man att de har jobbat hårt för att sätta de krävande melodierna. En stämma som gärna fått höras mer är J. Edgar Nieminens som spelar den gulliga och späda friaren Frederik Brandt.
Andra akten är mer allvarsam och har inte lika många massnummer. Efter vändpunkten känns pjäsen lite väl utdragen med alla vacklande känslor och långa sånger men musikalen binds ändå ihop på ett bra sätt och inga frågor blir hängande i luften.
Regissören Christian Lindroos har lyckats med att skapa en lysande helhet med många små roliga detaljer. Varje skådespelare känns viktig och de verkar njuta av att uppträda. Att det var premiär märktes inte av någonstans, och nu kan det bara bli ännu bättre.


Frida Lönnroos
red@on.fi





hbl_logo
Hufvudstadsbladet 30.6.2013:

Från London till Lovisa


På Lurens förankrar man My Fair Lady stadigt i den östnyländska jordmånen och publiken kan roa sig med att identifiera de lokala dialekterna.
Man kan åtminstone inte beskylla det glada sommarteatergänget på Lurens för att stanna för de enklaste lösningarna. My Fair Lady är inte bara en av världens mest kända och älskade musikaler. Den är även en av de svåraste att, såväl musikaliskt som sceniskt, gestalta på ett trovärdigt sätt.
Frederick Loewes odödliga melodier är knepigare än de låter och speciellt Eliza kräver en tonalt pricksäker och klangligt flexibel stämma. Margita Nylund är ingen driven sångerska, men hon manövrerade sig med lika delar dödsförakt i blicken och sprudlande humör förbi samtliga musikaliska blindskär. Nylund var överlag en närmast oemotståndlig Eliza, som charmade såväl sin publik som den något mer svårflirtade professor Higgins.
Kanske blev det inledningsvis litet väl mycket burleskt spottande och snörvlande, men så småningom fick Christian Lindroos personregi ett mer nyanserat grepp om rollen och den fonetiska aha-upplevelsen med den spanska räven kändes alltigenom övertygande.

Färgstarka kontraster


Det var lika smart som naturligt att förankra uppsättningen i den lokala jordmånen och publiken kunde roa sig med att identifiera de östnyländska bygdemålen. Eliza Doolittle hette följaktligen Elisa Dahlbom och bredde på med den mest utstuderade Grevnäsdialekt. Henry Higgins lystrade till Henry Hagström - även om tanken osökt gick till Hugo Bergroth - medan Pickering fyndigt nog fick axla Hugo Pippings mantel.
I övrigt fick vi bevittna nog så färgstarka kontraster mellan societeten på travbanan och borgmästarens bal och det myllrande folklivet i Lovisas hamnkvarter. Mona Ahos dräkter kändes som klippta och skurna för sina sammanhang, Mats Tuominens scenografi trollade med enkla medel fram autentiska miljöer och Mia Koponens koreografi rimmade väl med sångnumrens specifika stämningar.
Sångcoachen Sofia Finnilä hade drillat sin ensemble med fast hand och hon fick värdefullt stöd av Jussi Lampela, som bantat ned Broadwayorkestern till en förvånansvärt välljudande sextett där egentligen bara kontrabasen lyste med sin frånvaro. Musiken var av praktiska orsaker färdiginspelad, men synkroniseringen fungerade mestadels som smort.

Värdig motståndare


Den temperamentsfulla Elisa fick en värdig motståndare i Albert Häggbloms härligt självupptagna professor H, som vid behov både spexade och tappade nerverna på ett trovärdigt sätt och dessutom klarade sina krävande sångnummer utan att darra desto mer på manschetten.
Bland de övriga aktörerna noterar vi till exempel Kalle Halmens sympatiska Pipping, Bo Lindfors dråpliga Alfred Doolittle/Dahlbom samt J. Edgar Nieminens rörande tillgivna och vokalt imponerande Freddy Eynsford-Hill (Frederik Brandt), som tyvärr hade alltför litet att sjunga.

Lurens satte med My Fair Lady ribban snudd på farligt högt men visst hölls den, temporärt darr till trots, på plats. Samarbetet med husregissören Lindroos och musikansvariga Finnilä tycks fungera friktionsfritt och oavsett vilken genre man härnäst satsar på får vi hoppas att musiken tilldelas en central roll.

Mats Liljeroos
kultur@hbl.fi





bbl_logo
Borgåbladet 29.6.2013:

När Grevnäsflickan blev societetsdam


Fokuseringen på den östnyländska miljön och dialekterna gör den fula ankungeberättelsen My Fair Lady på Lurens till en lokalförankrad musikal. Medan dynamiken och energin blomstrar upp i masscenerna ger rätta rollval storyn egen must och färg.
PERNÅ. Regissör Christians Lindroos elfte uppsättning på Lurens om de från rännstenen i Lovisa upplockade blomsterflickan Elisa (Margita Nylund) från Grevnäs som fonetikprofessor Hagström (Albert Häggblom) genom ett vad lyckas förvandla till en vältalande societetsdam är i likhet med hans tidigare produktioner en expressiv föreställning med korrekt rollbesättning.
Den röda tråden kring Elisas förvandling hemma hos professorn ringlar sig fram mellan böljande masscener bland allmogen, på krogen, på travbanan på Lovisadagsbalen och i societetskretsarna, där Sofia Finniläs sånginstudering och Mia Koponens koreografi blommar ut i full prakt.

Rätta val


Dialekten och miljön skall inte underskattas men samma gäller också radarparen i såväl huvud- som mera betydelsefulla biroller – Bo Lindfors som Elisas färgstarka far, Katarina Nikkanen som professorns mor, Tom Pallas som krogslusk och rysk fonetikexpert, J. Edgar Nieminen som den i den förvandlade Elisa förälskade Freddy, nya Kalle Halmén som professor Hagströms yrkeskompanjon, Sandra Aspelin som professorns hushållerska, m.fl.
Det är nämligen genom dem regissören ger ny schvung åt en My Fair Lady som åtminstone en litet mognare publik redan stiftat bekantskap med på diverse scener under årens lopp.

Stildrag


Början är ändå illavarslande. Det doftar starkt av buskis och tönteri och med darr på manschetten undrar man om speciellt Albert Häggbloms professorstyp verkligen skall spela sprätt och fjant genom hela den långa musikalen.
Snabbt tas man emellertid ur den villfarelsen. Det visar sig vara ett stildrag som ger kontrast åt den fortsatta uppväxtberättelse som berör såväl Elisa som professor Hagström.
Att Margita Nylunds Elisa kommer att genomgå en förvandling hör till hörnstenarna i manuset men att också Albert Häggblom lyckas växa till sig i sin roll är en positiv överraskning. När huvudskådepelarna klarar av sina roller med glans, både som scenaktörer och sångare, är också musikalens slagkraft till den delen garanterad.
Christian Lindroos och ensemblens nyanpassade dialektala tal- och sångtexter är också utmärkta. Vridscenen med scenbilder runt om den fungerar som vanligt fint och speciellt tablån vid travbanan i Lovisa där man hör hästar storma fram i högtalarna och en festklädd publik med kikare i högsta hugg vänder sig efter de osynliga hovdjuren stannar kvar i minnet.

Tuggmotstånd


Trots det har My Fair Lady ett tuggmotstånd som finns i det utdragna, det uttjatade och i de gamla slagdängor som Den spanska räven, Jag kunde dansa så osv. som tiden till största delen kört över. Man kan också uttrycka det som så att musikalen inte hör till mina favoriter. Men nya generationer växer upp och kan eventuellt hitta något nytt i föreställningen.
Med denna malört slängd i bägaren är det ändå lätt att konstatera att Lurensgänget gjort sin egen grej med ett klart mål för ögonen.
Den erbjudna musiken går inte att ändra på och den både sjungs och framförs bra i instrumentalt inspelad liten orkesterversion. Mats Tuominens scenografi och Frej Lindfors scenbygge är stiligt funktionell, dräkter och smink gör sitt för det hela liksom de Lurensnya dansörerna Petra Kallio-Blomqvist och Eija Sillfors, från Mia Koponens dansensemble Showcase, där de bildar blickfång och ledstjärnor i de festliga dansnumren.

Egil Green Bbl
top